Gaija is partly presenting the dream of having a village community-feeling freed from the modern stress-inducing society. At the same time the house is in constant change with almost daily visitors and thus more informed of news and arranging activities that are much more difficult to make in a city. The hostel, organic shop and art courses are living proof of the endless possibilities that arise when people get a chance to unfold themselves, when a shared house demands only half the payment to live in, giving hours of time every day to work on hobbies, art or farming. "It is somehow natural to live in a place where friends come and go and new acquaintances abound. I have always loved to travel to see people, now I can grow vegetables and take care of my child and I have no rush to nowhere. Life comes to me without invitations, and it is really amazing what happens. Sometimes the wish to withdraw from all arises and I can just be alone in my home nest. Here you can choose between social or private life at any time." -Ansku

Hur får man ett rum på 10m² att bli ett hem? Vad är det som gör det lilla utrymmet, som i grunden är identiskt med 2000 andra, till ens eget? Jag fick under några månader lov att snoka runt i olika personers hem och fotografera dem och deras boende i studentboendet Croux i Marseille, Frankrike.

Miriam är en 19 årig tjej som jag fått följa i hennes vardagsglans under våren. Hennes stora passion för 40 talet syns i både klädval och i hennes hem. En annan passion är dansen, där också uttrycket och stilen är viktig för att fånga känslan av hennes favorit årtal. Det handlar om glädjen, känslan som finns i musiken som hon dansar till, känslan av tyget i klänningen, klackarna som slår mot marken, samlandet av vackra koppar i skåpen, frisyrer som är som konstverk och läppar som är röda. Allt tillsammans skapar en viss magi.

Som ett projekt för andra reportagekursen under tredje årskursen av mina studier utförde jag fotograferingen av en alzheimersjuk människa. Ämnet intresserade mig pga. min egen anknytning till sjukdomen. Min far insjuknade och dog av en art av Alzheimer som drabbar yngre människor. Jag kom i kontakt med Laura via Alzheimerförbundet i Helsingfors och fotograferade hennes vardag, den var uppbygd i tre huvvuddelar. Hon bor en del av sin tid hemma hos sin make och andra delen på ett vårdhem, en tredje viktig del för henne är de minnessjukas gruppträff varje vecka i Alzheimer förbundets utrymmen. Det är vid träffarna hon kan diskutera och ta del av olika evenemang tilsammans med andra demenssjuka människor.

Iniö är en kommun som ligger i skärgården i Åbo, i sydvästra Finland. Eller egentligen så sedan 1.1.2009 har det varit en del av Väståboland, en ny skärgårdsstad som fogade ihop kommunerna Houtskär, Iniö, Korpo, Nagu samt Pargas. Men ingen har ännu riktigt förstått konkret vad det betyder, vart kommer det nya stadssystemet att leda till. För de mesta är vardagen fortfarande densamma. Till Iniö tillhör det mer än 1000 olika öar och klippar, men det är bara på 11 av dem var det bor människor året runt. Iniö ligger mitt i en populär turistrutt i skärgården, så på sommaren hölls färjorna mellan landet och öarna busy av turister med cyklar, och alla gästhamn är fulla av seglare som badar i bastun och njuter av det lokala folks trevliga service. På sommaren skulle man inte kunna tro på att Iniö egentligen var en av de minsta kommunerna i Finland med ungefär 250 invånare bara. På sommaren skulle man inte kunna tro på många andra saker heller, vilka för det lokala folket blir med än självklara under vintertiden. Petri Blomqvist var född i det samma huset var hans pappa var född i för några årtionden sedan. Migration på ön är väldigt låg, men när det händer så är det mest unga människor som flyttar ut för att leta efter jobb eller andra möjligheter någon annanstans. Petri också har bott några år delvis borta, för att efter högstadiet så finns det inga mer skolor att fortsätta att studera i på Iniö. Men till skillnad från de många andra tjugoåriga unga människor, Petri har ingen lust att åka världen runt till de mest exotiska ställen det finns. Vad han längtar efter under veckan, är det lilla arbetshörnet på Iniö och skogen och sjön bredvid det. Och det är också dit vart han tar sig till alltid när det är möjligt. För Petri allt som behövs finns på Iniö, det är näst intill paradiset.

Under två dagar i april 2009 var jag tillsammans med en skrivande journalist och följde med personalens jobb på Finlands främsta förstahjälpjour. Reportagets idé var att följa vårdpersonalens vardag på jobbet, Tölö jouren valdes för att den har ryktet av att vara den mest brådskande jouren, eftersom de tar emot allvarligare fall från hela landet.

När två kulturer möts.

Det är så skönt att vara ensam ibland. Att bara umgås med tystnaden. Bara låta själen få vila och göra som man vill. Vara vän med sig själv och känna sig fri. Om man har vänner. Tre vänner som delar glädje och sorg, vardag och fest.