It is said that the colors and longing for the colors tell our current feelings. Color is a subjective experience that effects us subconsciously. I started with the red color during my stay in Istanbul. The work environment I had, was dull and not inspiring at all. I sat opposite to an abandoned house outside my workplace and followed the people passing by. I painted a wall, and began photographing the people . The wall drew attention and woke up their senseworld. It worked in the same way in Stockholm. When people are in motion they are often so to say in their own world and not really relizing what?s going on around them. The motion is not just seeing, it?s also about feeling it. A movement takes a certain amount of time, you can repeat it, but never in the exact same way. People standing still also have a sense of motion, just in another way. Time is movement and movement is change. The change happened when someone realized the red wall and decided to change it.

Kenen tarinaa kerromme, kun kerromme suullista perimätietoa ja muistoja? Kuvasarja Kotini ohi käsittelee muistoja ja niiden kerroksellisuutta. Olen yhdistellyt sarjassa ukkini evakkotaipaleen jälkeisiä muistoja sekä omia muistojani suhteessa sukutaloon, Hemmolaan. Osa muistoista on keksittyjä tai vain välillisesti totta ja kuvat viittaavat toden ja tulkinnan diskursseihin. Kuvia lukiessa on ikään kuin hypittävä tasolta toiselle, jotta tarina alkaa elää. Sarja yhdistelee analogista valokuvaa ja mustepiirustusta. Kuvien inspiraationa ovat olleet ukkini muistiinpanot, sukualbumit ja jo melkein unohdetut tarinat.

Alla har en historia bakom sig. Berättelsen om liv finns att hitta överallt, även där det inte längre finns kvar några synliga spår för ögat. En doft, känsla eller bara en vetskap om vad som tidigare har funnits. Ett minne som dröjer sig kvar i kroppen, en röst, ett ögonblick, bilder som spelas upp över den bild du verkligen ser. Det här projektet handlar om att berätta en människas historia genom andras minnen och berättelser om henne. Inspirerad från de fakta, brev och berättelser som jag samlat ihop vill jag skapa och berätta dem på nytt genom fotografi. Alla bilder bygger på en historia men i många har jag låtit fantasin om det verkliga tagit över. Berättelsen har fått ta sin egen form i bilderna. Det blir min synvinkel på hur tid och människors berättelser och liv går ihop och fortsätter in i nutiden.

Here I am invisible, even to myself.

Den ålderdom jag upplevde I barndomen lämmnade ett oförglömligt spår I mig, jag var 12-år gammal då min far insjuknade i Early On-Set Alzheimer. En sjukdom i vilken man gradvis glömmer saker och människor,en variant av Alzheimer sjukdomen som drabbar vid en ovanligt tidig del av livet. Denna bildserie bygger på den tiden, en tid som jag har svårt att komma ihåg. Jag har nu rest tillbaka, till mitt barndomshem i Lappträsk. Jag har bildlagt händelser från min barndom. Hur jag reagerade på pappas begravningsmorgon då mamma kom och väkte mig, eller hur det kändes att stå, dendär januaridagen på begravningsplatsen.Det var kallt, tårarna frös i vinterkylan, en kyla som satt sig djupt inuti. Mitt barndomshem finns kvar där det alltid funnits. Björkarna som tidigare stått ståtliga på backen finns kvar enbart som envisa stubbar, nu täckta av snön. Pappa byggde detta hus tilsammans med sina vänner med virke han själv sågat ner, det är alltså ett stående testament av honom till världen han nu lämmnat. Man kan lätt saga att han kände varje knut i vårt hus vid en tid, tills han insjuknade och inte ens mera kom ihåg sin godisgömma i skrubben. Det finns nu få saker kvar efter min far här, det är femton år sedan han dog, sista tiden bodde han på vårdhemmet.

Esterna är ett sjungande folk och sångfestivalen som ordnas i Tallinn vart femte år har nått UNESCO:s lista över världsarv. I så gott som alla städer och byar finns sångscener som är byggda för större eller mindre sångfester för det mesta i mitten av förra decenniet. Den första ?stora sångfesten? hölls i Tartu år 1869. Före det hade mindre fester ordnats bl.a. i Põlva redan på 1850-talet. Sjungandet föddes av behovet att känna nationell sammanhörighet och under främmande herrvälden var sångfesterna de enda tillfällen att sjunga folksånger. Behovet och sångfesterna försvann inte när Estland först blev självständigt och inte heller under Sovjetunionens ockupation utan ledde till den sjungande revolutionen som kulminerades till sångfestivalen på Tallinns sångscen år 1988 med 30 00 deltagande sångare. Jag vill ta reda på hur scenerna mår idag, 20 år efter att Estland igen blivit självständigt. Har sångerna sjungits nu när folkets rader skakas av något helt annat än främmande erövrare. Nu växer det upp en generation som levt endast i ett fritt Estland där Tallinns sångfest bara är en kommersiell turistattraktion. Jag vill glänta på kulturhistoriens draperi och väcka diskussionen om att bevara traditioner, både i Estland och hos oss i Finland.

Jag har alltid fascinerats av obebodda hus. Utan att ens tänka på det börjar min fantasi bygga upp historier kring huset, människorna som levat där och de öden de har stått inför. Ofta färgas mina fantasier av ensamhet ? som om husen i sig andades vemod och längtan. Kvarlämnade saker bevittnar om någons existens ? någon har någon gång bott i det här huset. Spindelväv, söndriga fönsterrutor och damm skvallrar om att ingen på länge haft sitt hem här. Jag blir medveten om att inget är bestående. När jag stiger in i ett öde hus stiger jag in med största respekt. Som om jag var en gäst i någons hem. Jag vill röra så lite som möjligt, flytta på så få saker som möjligt. Jag rör mig i huset som om skepnaderna av förgånget liv fortfarande fanns kvar. Min serie Abandoned (Övergiven) är en del av ett större projekt om öde hus, som är under arbete. I den här serien ville jag ge utlopp för min fantasi genom att ta med ett barn i bilderna. Jag har själv byggt en klar bild av berättelsen, men jag vill inte överföra mina fantasier på betraktaren genom att avslöja denna story. Berättelsen har inte varit klar från början utan växt fram allt eftersom serien har tagit form, men en röd tråd har funnits med ända från början av processen. Min avsikt är, att var och en som betraktar bilderna, själv skall ges friheten att bygga upp sin egen berättelse utan att den blir färgad av mina fantasier. Jag hoppas dock att jag lyckats bygga in en känsla i bilderna som lockar fram denna fantasi.

Are you looking for the feeling of security? Yes, I am sure that everybody is aching for it even if he is far from feeling it. What is about the people who already feel secure? I hope they give the best to keep it or maybe they look for a new kind of security or distance. If you maybe stay to long in it without moving, it maybe also gets incorrect. Do you think you will feel secure ever? I hope so, but I do not think so. Why? Because it takes a long time for me to trust people and I keep running away. I never stay long enough on one place , I always keep moving. If it is getting to close I just leave.

Joinain päivinä kulkiessani kaupungilla tuntuu siltä, kuin kaikki tuijottaisivat minua. Joskus tunnen oloni epävarmaksi ja etsin pikaisesti käsiini peilin, jotta voin tarkastaa, että kaikki näyttää siltä miltä pitää. Luultavasti tuijottavat ihmiset ovat useimmiten vain mielikuvitukseni tuotetta. Toisinaan kuitenkin nautin tunteesta, että minua katsotaan, ja se saa minut taas leikkimään ajatuksella, että tänään olenkin varmaan erityisen kaunis. Tunnen oloni itsevarmaksi, ja hymyilen vastaantuleville ihmisille. Syy epävarmuuteeni tai itsevarmuuteeni on luultavasti jossain ihan muualla, mutta katseen voima on rajaton ja se on koko ajan läsnä. Joskus muiden katseita on helpompi lukea juuri sillä tavalla kuin itse haluaa, kun taas toisena hetkenä tuntuu siltä, että muiden katseet porautuvat aivan liian syvälle sopimattomiin paikkoihin. Kuitenkin niitä on mahdoton vältelläkään. Miksi muiden katseilla ylipäätään on niin suuri merkitys? Kuvatessani +40 vuotiaita naisia, minulla on hyvin ristiriitaisia tunteita. Haluan kuvata heitä omina itsenään, henkilöinä, todellisina, naisina. Haluan kuvata heitä siksi, että he, vanhemmat tavalliset naiset, ovat meitä ympäröivässä kuvamaailmassa harvinainen näky. Haluan kuvata heitä vähissä pukeissa, mutta en siksi että haluaisin riisua heidät, vaan päinvastoin. Kuvaan heidät tavalla, joka mahdollistaa mahdollisimman monet roolit ja olemassa olevat identiteetit, eikä pelkästään niitä joita yhteiskunta ja media meille tarjoaa ja hyväksyy. Haluan siis kuvata heitä minun tavallani. Minä ohjaan heidät kuvauspaikkaan, pyydän nostamaan hieman leukaa ja kääntämään vartaloa vielä hieman enemmän oikealle. Toisiin kuviin haluan luoda tietynlaisen, hieman absurdin tunnelman, joka on henkilökohtainen kommenttini sitä absurdia, nuorta suloa ihannoivaa katsetta kohtaan, johon ympärillä pyörivät kuvat meidät pakottaa. Ikuistan kuvaamani naiset oman katseeni suodattamana, laitan heidät raameihin ja ripustan seinälle tavalla, jonka minä koen parhaaksi. Edelleen väitän, että haluan ikuistaa kuvaamani naiset omina itsenään. Oleellista kuvissani on läsnäolo, kuvissa olevien henkilöiden katse. Katse, joka on alunperin suunnattu valokuvaajaan, minuun, ja joka nyt kohdistuu kuvan katsojaan. Katseen avulla kuvaamani naiset sekä paljastavat itsensä kuvan ottajalle ja sen katsojalle, että haastavat nämä katsomaan ja näkemään kuvaa ja siinä olevia henkilöitä. Katseen suunta ohjaa kuvaa katsovan ajatukset myös takaisin itseensä ja haastaa vuoropuheluun, jonka kulkua on minulla valokuvaajana mahdoton ohjata tai ennustaa. Vuoropuhelu syntyy aina uudestaan kuvan ja sitä katsovan välille. Lopulta kuva lakkaa olemasta pelkkä kuva, ja pikku hiljaa keskustelu kehittyykin kahden tasavertaisen henkilön välille. Miehet katsovat naisia. Naiset katsovat itseään katsottavina. John Berger, 1972.

Minnen och drömmar som går ihop, bilder där betaktaren får tolka själv. Fotografier som är tagna med en 'nål håls' teknik för att ge en abstrakt känsla.

Studier av ansikten